Rasmus Nertlinge
Den Leende Poetens Hörna
Rasmus, år 2020:
I min boksamling bestående av många källor
och i all egenkomponerad text,
smög det sig in en stagnerad känsla,
som fick mig att börja rensa.
Majoriteten av böckerna skänktes.
Några enstaka exemplar slängdes.
Min skriftliga historik suddades ut,
den obekanta lättnaden av en textfri-tillvaro,
accepterades till slut.
Tiden gick,
Och som vårens första grönska,
kom aptiten tillbaka.
I små portioner studerade jag på nytt,
möjligheterna inom det bokstavliga.
Inget från sessionerna dokumenterades,
alla resultat kasserades.
Någorlunda givande,
samtidigt som aningen frustrerande.
Spola fram, runt ett år eller så.
En gnista tog sig i en skrivövning,
som ryggmärgen tryckte spara på:
Hjärta av guld
Förvrängt av ytans minne
och tro på skuld,
Även det mörkaste sinne
har ett hjärta av guld
Sakta men säkert, skulle sidorna börja spraka….
Under en stor del av mitt liv,
från högstadiet i grundskolan på 90-talet till början av 2020-talet, låg min uppskattning för att läsa och skriva på svenska i skuggan av min beundran för dynamiken inom engelska.
Generellt så såg jag svenska som ett ganska klumpigt språk i förhållande till engelska.
Med våra runt 126,000 ord att orientera och arbeta med, i jämförelse med deras, över 170,000. Så är det kanske inte så konstigt att engelska kan uppfattas som mer nyanserat och flexibelt i litterära sammanhang.
Jag började vårda min åsidosatta relation med svenska, mest för att jag ville inkludera närstående som inte kände sig lika hemma inom engelska.
Under den perioden uppstod en attraktiv känsla av potential. En potential som successivt gav mig mersmak för de litterära förutsättningarna inom mitt modersmål.
inspirerad
av den belysande skillnaden
mellan svensk och engelsk litteratur,
Ledsagar jag min skrift
efter vad som känns härligt
att läsa in
och läsa upp
*
Den Leende Poetens Hörna
är i dagsläget
huvudsakligen på svenska,
med fem engelska grenar
*
Efter en viss punkt i mitt skrivande, kom en växande längtan efter att kombinera det med musik. Det var något jag saknade färdigheter för, och sökte därför samarbete med andra.
Då jag inte lyckades få kontakt med någon som hade kompetens och tid att göra mig sällskap i detta, så googlade jag mig upp från grunden till producent.
Så småningom (2023) publicerade jag ‘Vägen utan slut’, följt av en engelsk tolkning, ‘The endless path’
Jag var och förblev ganska nöjd med helheten i ‘Vägen utan slut’, medan min leverans (av texten) i några delar av ‘The endless path’, fick mig att lägga upp en nyinspelning som framtida agenda.
Ganska snart efter beslutet om en nyinspelning, så snubblade jag in på en plattform för ai-musik och jobbade hyfsat smidigt fram,
‘The endless path (Cinematic version)’
som tilltalade mig på en mentalt befriande nivå.
Den grötiga tröghet i att uttrycka mig på det melodiösa planet, lossnade därpå.
Konsten jag förmedlar genom ai-låtar, ligger inom hantering av förutsättningar, koncept och ordföljd.
i övrigt, så känner jag mig som en del av publiken.
Länk till en liten intervju: